Gasmasker är personlig skyddsutrustning som används för att skydda personalens andningsorgan, ögon och ansikte från giftiga och skadliga ämnen som gifter, biologiska krigföringsmedel, bakteriologiska vapen och radioaktivt damm. Filterbehållaren, som kärnkomponenten i gasmasken, påverkar direkt dess skyddande prestanda på grund av filtermaterialet den innehåller. Sedan uppfinningen av gasmasker under första världskriget har länder runt om i världen successivt bedrivit forskning och utveckling, vilket resulterat i en mängd olika gasmasker. Med den snabba utvecklingen av vetenskap och teknik har gasmasker gjort kvalitativa språng när det gäller skyddsförmåga och komfort, och deras applikationsområden har utökats från initialt militärt skydd till industriskydd, arbetssäkerhet och nödräddning. När människors levnadsstandard fortsätter att förbättras ökar deras medvetenhet om självskydd ständigt.
Den 22 april 1915, under första världskriget, i ett försök att vända den ogynnsamma krigssituationen, släppte tyskarna oväntat ut 180 ton klorgas på de positioner där brittiska och franska trupper var samlade, vilket orsakade att 5 000 allierade soldater förgiftades på plats, vilket resulterade i 8 dödsfall. Detta var den första-storskaliga kemiska krigsattacken i världens militära historia.
De brittiska och franska styrkorna, som led stora förluster i denna strid, uppmanade omedelbart sina regeringar att tillverka gasskyddsutrustning så snart som möjligt.
Kort därefter skickade båda länderna dussintals av sina bästa vetenskapsmän till de områden där tyskarna hade använt klorgas för att genomföra undersökningar och samla bevis. De blev förvånade när de upptäckte att ett stort antal vilda djur på slagfältet, inklusive fåglar i skogen, övervintrade grodor och exponerade insekter, hade dött av förgiftning. Endast de lokala giganterna-vildsvinen-överlevde oskadda.
Genom forskning och experiment upptäckte forskare att vildsvin särskilt gillade att använda sina kraftfulla, långa nosar för att rota i jorden och leta efter växtrötter och smådjur. När de kände en stark, stickande lukt använde de ofta denna rotteknik för att gömma sig. När tyskarna inledde en gasattack mot de allierade styrkorna, begravde de smarta vildsvinen sina nosar i jorden och undkom katastrofen. Ytterligare vetenskaplig analys drog slutsatsen att eftersom vildsvinen använde sin nos för att rota i marken, absorberade och filtrerade de mjuka jordpartiklarna giftgasen, vilket gjorde att de kunde överleva.
Inspirerade av denna erfarenhet har forskare från båda länderna, baserat på principen att marken kan filtrera gifter, valt ut träkol, som både kunde absorbera giftiga ämnen och låta luften cirkulera, och snabbt designade och tillverkade världens första gasmasker formade som en vildsvins nos.
I slutet av februari 1916, under det hårda slaget vid Verdun, tog den tyska armén åter till sitt gamla trick, och släppte ut giftgas på slagfältet. Vid det här laget hade den franska armén till stor del antagit gasmasker, som effektivt skyddade dem från de tyska gasattackerna. Vid den tiden utbrast den unge brittiske vetenskapsmannen Alexander Fleming (1881-1955, som upptäckte det mirakulösa penicillinet 1928) upprymt: "Wow, det ljuvliga vildsvinet har räddat soldaterna!"
